Kvarnholmen i Nacka fick sitt namn av de stora kvarnar som malde spannmål här från slutet av 1800-talet. Under några decennier var ön och de närliggande stränderna en av Sveriges viktigaste platser för mjöl och bröd, först i privat regi och senare i Kooperativa förbundets ägo. Spåren finns kvar i form av höga silor och kraftiga tegelmagasin längs kajen.
För tydlighetens skull: det här är historien om Kvarnholmen i Nacka, inte den gamla stadskärnan med samma namn i Kalmar.
Hästholmen som blev Kvarnholmen, och ön som blev halvö
Platsen har bytt både namn och form, och båda sakerna behöver man känna till för att äldre texter ska gå ihop. Nacka kommuns lokalhistoriska infobank noterar att holmen tidigare kallats både Finnsö och Hästholmen, och att öns namn ändrades till Kvarnholmen under Kooperativa förbundets tid. Kommunens kulturmiljöprogram skriver på samma sätt om ”Kvarnholmen (tidigare Hästholmen)”.
Ännu mer förvirrande är att Kvarnholmen inte längre är någon holme. Stockholms läns museum konstaterar att Hästholmssundet fylldes igen under 1970-talet, ”vilket gjorde Kvarnholmen till en halvö”. Under hela den epok den här sidan handlar om, från 1890-talet fram till 1970-talet, låg kvarnarna alltså på en riktig ö. Museet noterar också att det nästan inte fanns några bostäder på ön till en början, så de anställda fick åka båt till arbetet.
Fyra namn på samma holme, enligt ortnamnsregistret
Att holmen hette Hästholmen är bara halva historien. Slår man upp platsen i Ortnamnsregistret hos Institutet för språk och folkminnen, som är en digitaliserad version av det topografiska registret i Namnarkivet i Uppsala, visar det sig att ön burit minst fyra namn. Registret har egna poster för Hästholmen, för Finnsön och för Kvarnholmen, och en av posterna är rubricerad just Kvarnholmen med Finnsön inom citattecken efter. Myndighetens eget register knyter alltså ihop namnen, vilket är den kontrollen som avgör att korten verkligen handlar om vår holme och inte om någon annan Hästholmen.
Att det är rätt plats framgår ännu tydligare av ett arkivkort upptecknat 1930. Där står Hästholmen beskriven som ”holme i Saltsjön utanför Svindersviken”, med uttalet noterat och med Nacka socken, Svartlösa härad och Stockholms län som placering. Svindersviken ligger fortfarande där, och det är i dess mynning halvön sträcker ut sig. Två kort från 1935 preciserar läget till en kilometer norr om Nacka kyrka.
Namnen i registret ligger i lager på varandra. Ett kort daterat 1935 antecknar formen ”Finns ön” omkring 1670. Ett annat kort från samma år tar upp ”Långholm”, eller Långholmen, omkring 1670 till 1700, och ett tredje kort från 1936 återger ”Long holm” från mitten av 1700-talet efter S. von Schultz. Hästholmen är det namn som står som uppslagsform på korten, alltså det som gällde när upptecknarna arbetade under 1930-talet. Kvarnholmens eget kort i registret är daterat 1959.
| Namn | Belagt enligt registret | Källa i registret |
|---|---|---|
| Finns ön, senare Finnsön | Omkring 1670 | Arkivkort upptecknat 1935 |
| Långholm, Långholmen, Long holm | Omkring 1670 till 1700, samt mitten av 1700-talet | Arkivkort 1935 och 1936, det senare efter S. von Schultz |
| Hästholmen | Uppslagsform på kort från 1930, 1935 och 1936 | Arkivkort med uttal och lägesangivelse |
| Kvarnholmen | Kort daterat 1959 | Egen post, rubricerad med Finnsön inom citattecken |
Årtalen ska läsas för vad de är. De anger när ett namn finns belagt i en handling som upptecknaren hänvisar till, inte när namnet började användas eller när det byttes ut. Att Finnsön är belagt omkring 1670 betyder att någon skrev ner det då, inte att det uppstod då.
Varför just hästar? Det svarar registret inte på
Här tar beläggen slut, och det är värt att säga rakt ut i stället för att gissa. Ortnamnsregistret innehåller ett kort märkt ”Etymologi” som hänvisar till Karin Calissendorffs Ortnamn i Nacka, sidan 15. Men kortet preciserar att förklaringen gäller Finnsön, inte Hästholmen, och beskriver Finnsön som ett äldre namn på Hästholmen. Någon motsvarande förklaring till hästen finns inte i registret. Vi har inte haft Calissendorffs bok tillgänglig och påstår därför ingenting om vad Finnsön betyder heller.
Att en holme nära en gård eller ett hemman bär ett djurnamn är ett vanligt mönster i svenska ortnamn, men mönster är inte belägg för det enskilda fallet. Den som vill ha svaret får gå till sidan 15 hos Calissendorff eller till arkivkorten själva, som går att bläddra fram i registret.
Namnet överlevde både ön och sundet
Det märkliga är att Hästholmen inte försvann när ön bytte namn. Nacka kommuns infobank berättar att Hästholmsvarvet omkring 1910 växte fram på öns norra sida och blev ett av Sveriges ledande yachtvarv. Varvet bar alltså det gamla önamnet, och Ortnamnsregistret har en egen post även för Hästholmsvarvet. Samma sak gäller vattnet: sundet som skilde ön från fastlandet hette Hästholmssundet, och det var det som fylldes igen på 1970-talet och gjorde Kvarnholmen till en halvö.
Resultatet är en plats där det gamla namnet lever kvar på två ställen som båda har upphört att existera i sin ursprungliga form. Ön är ingen ö, och sundet är inget sund. Vill du se hur man tar sig ut på den halvö som en gång var en holme finns vägbeskrivningarna på sidan om att ta sig till Kvarnholmen.
Kvarnindustrin tar plats vid Saltsjön
Läget var idealiskt för en kvarn. Spannmål kunde fraktas in sjövägen och mjöl skeppas ut samma väg, nära Stockholm men ändå med gott om plats för stora anläggningar. Den första moderna kvarnen i området var Saltsjöqvarn på den intilliggande stranden, där Holmberg och Möllers Qvarn AB köpte mark 1888 och stod färdiga med en ångdriven kvarn 1890, ritad av arkitekten A.W. Bergström i rött tegel. Det berättar Stockholms läns museum, som också noterar att kvarnen gick över till eldrift 1916 och att en mannagrynskvarn ritad av Joel Norborg tillkom 1923. Den kvarnen får ett eget avsnitt längre ner.
Kvarnen Tre Kronor och Juvelkvarnen
På själva Kvarnholmen grundades kvarnen Tre Kronor. Stockholms läns museum daterar byggnaden till 1898 och kallar den Kvarnholmens äldsta byggnad, och Nacka kommuns kulturmiljöprogram beskriver den som områdets första industri, uppförd med tillhörande magasin under sent 1890-tal. Här maldes spannmål i industriell skala under större delen av 1900-talet, och mjölet såldes så småningom under varumärket Juvel. Att det är därför namnet Juvelkvarnen sitter så hårt på Kvarnholmen uppger områdets utvecklingsbolag Kvarnholmen Utveckling, som listar Tre Kronor och senare Juvel som platsens varumärken. Uppgiften om varumärkena kommer alltså från utvecklingsbolaget, inte från någon av de antikvariska källorna.
Exakt när det tog slut svarar källorna olika på. Nacka kommuns infobank skriver att KF omkring 1990 beslutade att lägga ned industriverksamheten på Kvarnholmen. Kulturmiljöprogrammet daterar nedläggningen till ”på 1990-talet” och Stockholms läns museum till ”slutet på 1990-talet”. Att industriepoken tog slut någon gång under det årtiondet är däremot ostridigt.
När mjölet slutade rinna ur silorna blev byggnaderna kvar som monument över en hel epok av svensk livsmedelsindustri.
Kooperativa förbundets kvarnstad
Den verkligt formande kraften för Kvarnholmen var Kooperativa förbundet, KF. Vad KF köpte 1922 var kvarnen, inte ön. Stockholms läns museum är entydigt på den punkten: ”År 1922 köpte Kooperativa Förbundet (KF) kvarnen.” Nacka kommuns infobank fyller i fortsättningen, att KF året därpå förvärvade resten av ön. Skillnaden är inte hårklyveri: det tog två steg och två år innan hela holmen låg i kooperationens händer, och först därefter kunde den sammanhållna kvarnstaden byggas.
Här byggde KF inte bara kvarnar utan en hel arbetsmiljö. Kulturmiljöprogrammet beskriver resultatet som ett brukssamhälle med industrier, arbetarbostäder, disponentvilla och butik, planerat av KF:s nystartade arkitektkontor under ledning av Olof Thunström. Bostadsområdet med radhus och smala flerbostadshus uppfördes från 1928 och fick internationell uppmärksamhet för sin funktionalistiska arkitektur. KF tog också hand om kommunikationerna och lät bygga en bro till ön, ett avgörande steg för en arbetsplats dit personalen dessförinnan måste ta båt. Något årtal för brobygget anges varken i infobanken, i kulturmiljöprogrammet eller hos länsmuseet, och vi sätter därför inget.
Det gör Kvarnholmen till ett ovanligt tydligt exempel på den kooperativa rörelsens idé om att ordna både produktion och vardagsliv på samma plats. Bostäderna, kvarnarna och servicen hängde ihop i en sammanhållen miljö som präglar halvön än i dag.
Kartellen var motivet: därför köpte KF kvarnen
Att Kooperativa förbundet tog över kvarndriften brukar berättas som en fastighetsaffär. Det var det inte. Köpet var ett drag i en priskonflikt, och Nacka kommun skriver ut motivet i klartext i sitt kulturmiljöprogram: ”På 1920-talet köptes hela området av Kooperativa Förbundet. Syftet var att starta en egen produktion som kunde motverka livsmedelskarteller och hålla nere priserna på spannmålsprodukter.” Meningen står på sidan 157 i kulturmiljöprogrammets del om industrimiljöer, i avsnittet om Kvarnholmen. Infobanken formulerar samma sak spetsigare, att KF ”var ute efter att bryta kvarnägarnas prisupprätthållande kartell och åstadkomma en teknisk och social mönsteranläggning”.
Det ligger en viss ironi i vem KF köpte av. Initiativtagare till kvarnen var grosshandlarfirman Aug. Engström & Co i Stockholm, ett företag som enligt Stockholms läns museum handlade med spannmål och var Sveriges största importör av mjöl. Ett par decennier senare låg samma anläggning i händerna på en rörelse vars uttalade ärende var att pressa priset på just mjöl.
Kvarnholmen var inget undantag utan ett mönster. Centrum för Näringslivshistoria beskriver hur KF gång på gång gick in i egen tillverkning, ”ofta med motiveringen att man ville bidra till att bryta sönder existerande monopol”. Margarinfabriken i Vänersborg förvärvades 1909, en gummifabrik i Gislaved köptes 1926 där syftet bland annat var att bryta den nationella kartellens kontroll av marknaden, och två år senare startades glödlampsfabriken Luma. Framför allt under 1920-talet satsade förbundet enligt samma genomgång på att utveckla en egen tillverkning av kaffe, mjöl och gryn. Kvarnholmen blev mjöl- och grynbenet i den strategin.
En reservation är på sin plats. Kulturmiljöprogrammet redovisar KF:s syfte, inte ett uppmätt utfall. Vad priserna på mjöl och gryn faktiskt gjorde under mellankrigstiden är en annan fråga än vad ägarna ville åstadkomma, och den besvaras inte i de källor som beskriver platsen.
Mjöl, havregryn, spisbröd och makaroner
Svaret på frågan vad som tillverkades på Kvarnholmen är alltså bredare än mjöl. KF nöjde sig inte med att mala. Efter övertagandet 1922 moderniserades och byggdes kvarnen ut för ökad produktion, och sortimentet vidgades i tre tydliga steg. Stockholms läns museum daterar dem: en havrekvarn uppfördes 1927, en spisbrödsfabrik fyra år senare och 1934 en makaronifabrik. Kulturmiljöprogrammet beskriver samma rörelse i mer allmänna ordalag, att den befintliga kvarnen renoverades och att området successivt kompletterades med nya kvarnar, magasin och förädlingsindustrier.
Skillnaden mellan att mala spannmål och att baka spisbröd är större än den låter. Med förädlingsindustrierna gick KF från halvfabrikat till färdig konsumentvara, och det är först då prispressen når hela vägen fram till butikshyllan. Halvön blev därmed inte en kvarn utan en livsmedelsanläggning med flera ben.
| Anläggning | Byggår | Vad som gjordes här |
|---|---|---|
| Kvarnen Tre Kronor | Sent 1890-tal, byggnaden daterad till 1898 | Malde spannmål till mjöl |
| Kontorsbyggnad och silo | 1912 | Administration och lagring av spannmål |
| Havrekvarnen | 1927 | Havregryn |
| Spisbrödsfabriken | 1931 | Spisbröd |
| Makaronifabriken | 1934 | Makaroner |
Årtalen kommer från Stockholms läns museums genomgång av Kvarnholmen, med undantag för dateringen av själva kvarnen, som museet anger till 1898 medan kulturmiljöprogrammet skriver ”sent 1890-tal”.
Silotornet som syns från halva innerstaden
Den byggnad som bäst sammanfattar den här epoken är inte kvarnen utan brödfabriken. Om Spisbrödsfabriken skriver kulturmiljöprogrammet på sidan 159 att silotornet i tegel ”står högst upp på Kvarnholmen och är en av de landmärkesbyggnader som finns vid Stockholms inlopp, fabriken är synlig från stora delar av innerstaden”. Där står också att fabriken byggdes 1931 till 1932, men utvidgades bland annat på 1940-talet, och att tornet förhöjdes vid det tillfället. Ett brödbageri som växer sig så högt att det syns tvärs över staden säger något om skalan på KF:s satsning.
Havrekvarnen är minst lika talande, fast av ett annat skäl. Kulturmiljöprogrammet beskriver den lådliknande havregrynskvarnen med fönsterband och ljus puts som ”en mycket tidig funktionalistisk fabriksbyggnad” från 1927 till 1928, ritad av Artur von Schmalensee. Funktionalismen slog igenom för en bred svensk publik först på Stockholmsutställningen 1930. Här stod alltså en funkisfabrik färdig ett par år innan stilen fick sitt genombrott, och den byggdes för att göra havregryn. Mer om husen och hur de sedan byggts om finns på sidan om industriarkitekturen på Kvarnholmen, och den moderna omvandlingen av området beskrivs på sidan om Kvarnholmen Development.
Industriepoken tog slut på 1990-talet, konstaterar kulturmiljöprogrammet, och därefter började planeringen för en omvandling. Kvar står byggnaderna, och de som promenerar längs vattnet passerar i tur och ordning ett mjölmagasin, en havregrynsfabrik och ett bageri utan att alltid veta det.
Tabell: kvarnarna kring Kvarnholmen
| Anläggning | Grundad | Notering |
|---|---|---|
| Saltsjöqvarn | Mark köpt 1888, kvarn klar 1890 | Holmberg och Möllers Qvarn AB, på stranden intill Kvarnholmen |
| Kvarnen Tre Kronor | Byggd sent 1890-tal, daterad till 1898 | Mjölet såldes senare under varumärket Juvel, därav namnet Juvelkvarnen |
| KF:s ägande | Kvarnen 1922, resten av ön 1923 | Byggde bostäder och drev kvarndriften i ungefär sju decennier |
Från industri till bostäder
När kvarndriften lades ner stod området med tomma men mäktiga byggnader. Sedan mitten av 2000-talet har de gamla industrihusen i stället fyllts med bostäder, samtidigt som ny bebyggelse vuxit fram mellan dem. Hur de gamla kvarnarna, silorna och magasinen förvandlades till lägenheter kan du läsa mer om på sidan om industriarkitekturen på Kvarnholmen. Skiftet syns också i befolkningssiffrorna: fram till 2011 bodde här knappt 200 personer, och sedan dess har antalet boende på Kvarnholmen tjugodubblats. Vill du tillbaka till översikten finns den på kvartersguidens startsida.
Saltsjöqvarn: firman som byggde grannkvarnen
Kvarnen på stranden intill har en egen historia, och den börjar med en olycka. Nacka kommuns infobank berättar att Danvikens stora spannmålsmagasin vid Saltsjön var uthyrt till firman Holmberg & Möller när det en natt i juli 1884 rasade på grund av överlast och ruttna bjälklag. Fem år senare var det samma firma som fick rätt att bygga den moderna storkvarnen tätt intill hospitalet. Den som förlorade sitt magasin i en rasolycka byggde alltså i stället ett eget landmärke på platsen.
Årtalen ligger nära varandra men inte helt lika. Stockholms läns museum anger att marken köptes 1888 och att den nya ångdrivna kvarnen stod färdig 1890. Infobanken daterar själva bygget till 1889 och 1890 och tillägger att bolaget 1902 ombildades till AB Saltsjöqvarn.
Borgen som aldrig var en borg
Saltsjöqvarn har den mest medeltida siluetten vid Stockholms inlopp, och den har aldrig haft med försvar att göra. Kvarnbyggnaden uppfördes ”i tidens historiserande stil som en borgliknande anläggning av rött tegel” efter ritningar av arkitekten A.W. Bergström, skriver Stockholms läns museum. Nacka kommuns kulturmiljöprogram beskriver samma byggnad som en borgliknande tegelbyggnad från 1890 och kallar sjöfasaden ”medeltidsromantisk”.
Det är värt att slå fast, eftersom borgutseendet ibland framställs som ett senare påhitt. Både länsmuseet och kulturmiljöprogrammet knyter uttrycket till den ursprungliga byggnaden från 1890. En kvarn som ser ut som ett fäste var alltså inget resultat av en ombyggnad, utan ett medvetet arkitektoniskt val redan från start.
Den nya tekniken konkurrerade ut en medeltida granne
När ångkvarnen kom igång på 1890-talet möttes den av en betydligt äldre granne. Enligt Nacka kommuns infobank anlades en vattenkvarn i Danviken redan i början av 1500-talet, för att nyttja vattenfallet på det smala näset mellan Hammarby sjö och Saltsjön. Samma källa konstaterar att Danvikens gamla vattenkvarn vid landsvägen togs ur drift när Saltsjökvarn stod färdig på 1890-talet, och att Saltsjöbanan då drogs fram i en viadukt över den. Övergången från vattenhjul till ånga på bara några decennier säger mycket om hur snabbt industrialiseringen förändrade livsmedelsproduktionen kring Saltsjön.
Kvarnlokalerna i dag
Saltsjöqvarns kvarndrift tog slut före Kvarnholmens. Den sista ägaren Kungsörnen AB lade ner kvarnen 1989, varefter en stor del av magasinsbyggnaderna revs, skriver Stockholms läns museum. Kvar finns den ursprungliga kvarnbyggnaden och mannagrynskvarnen. På 1990-talet köpte NCC området och byggde om kvarnbyggnaderna till bostäder, och i den gamla kvarnbyggnaden ligger i dag Elite Hotel Marina Tower. Vill du besöka platsen lönar det sig att stämma av aktuella öppettider och utbud direkt hos verksamheterna, eftersom sådana uppgifter ändras över tid.