Finnboda varv byggde fartyg i ett sekel, och husen står kvar

Finnboda varvs gula snickeri- och timmermansverkstad från 1945 på kajen i Finnboda hamn, i dag ombyggd till bostäderFoto: Holger.Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Den gula byggnaden på kajen i Finnboda hamn byggdes 1945 som snickeri och timmermansverkstad åt Finnboda varv. I dag rymmer den bostäder, men i mer än hundra år byggdes och reparerades fartyg här, intill Kvarnholmen. Flera av byggnaderna på varvsområdet står kvar, de äldsta från 1830-talet och de yngsta från 1940-talet.

Vilka av Finnboda varvs hus står kvar?

Det äldsta huset ligger på Finnbodabergets östra kant. Det är en bostad från 1830-talet med brutet tak, byggd åt chefen för det beckbruk som låg på platsen innan varvet kom. Resten är varvets egna byggnader, från 1920 till 1945:

  • Kontorsbyggnaden från 1920, gulputsad och med brutet tak, vid foten av Finnbodaberget.
  • Ångmaskinverkstaden från 1928, en hallbyggnad ritad av Thure Sellman och utbyggd med en tegeldel mot väster 1955.
  • Verkstadskontoret från 1941, ett tegelhus nära snickeriet.
  • Marketenteriet från 1942, varvets matsalsbyggnad vid entrén till området.
  • Svetshallen från 1944.
  • Snickeri- och timmermansverkstaden från 1945, den gula byggnaden på kajen, som i dag har bostäder med balkongutbyggnader.

Uppe på berget öster om Danvikshem står dessutom tre trävillor som varvet byggde åt ingenjörer och förmän. Huset med glasveranda är från 1886, det mellersta från 1890 och det tredje från 1920. De är det enda som finns kvar av varvets bostadsbebyggelse på Finnbodaberget, där också arbetarna bodde i trähus och tvåvåningskaserner. Nästan alla de husen revs på 1970-talet.

Ett beckbruk blev varv för att fartygen inte fick plats i Slussen

På 1640-talet anlade holländaren Johan van Swindern ett beckbruk vid farleden. Beck kokades av gran- och furutjära och användes för att täta och skydda träskrov. Verksamheten var både eldfarlig och illaluktande. Sådana bruk låg ofta i stadens ytterkanter.

På nyårsafton 1873 köpte Bergsunds Mekaniska Verkstad beckbruket för 125 000 riksdaler. Bergsunds varv låg vid Mälaren på västra Södermalm, och fartygen som byggdes där hade blivit för stora för att ta sig genom slussen till Saltsjön. Bolaget behövde en slip och en reparationsverkstad på saltsjösidan. Anläggningen räknas från 1874, och slipen var den första etappen. Den stod klar 1878 och fick ge namn åt hela verksamheten: Finnboda slip. Efter den byggdes en stapelbädd och en verkstadsbyggnad.

Finnboda varv växte från 29 till omkring 700 anställda

Det första fartyget som levererades var tankfartyget Talmud, som gick 1882 till Ludvig Nobels oljebolag i S:t Petersburg. Sedan växte varvet fort. År 1878 hade det 29 anställda, 1882 var de 280 och vid 1880-talets slut omkring 700.

Arbetsstyrkan var så stor för att nästan allt gjordes för hand. Det fanns inga kranar att lyfta skrovplåtarna med, så de bars, kapades, böjdes, borrades och passades in av människor. Plåtarna nitades sedan fast vid spanten, fartygets revben. En nagelapa, en pojke på tio till tolv år, försåg arbetarna som nitade med nitnaglar. Ett större fartyg kunde kräva en till två miljoner nitar. Arbetsdagen gick på vardagar från klockan 7 till 18, med en timmes middagsrast. Många arbetare bodde på Södermalm. Varvet startade en ångslupslinje dit 1879, men det vanligaste var ändå att gå den smala landsvägen förbi Danviken.

Mellan 1882 och 1907 byggde varvet bland annat fem pansarbåtar åt flottan. Sjösättningarna blev folkfester, delvis för att Oscar II ofta var med. När pansarbåten Thule sjösattes 1893 brast isen och många åskådare hamnade i vattnet.

Rederiet Svea köpte Finnboda varv 1916 och byggde ut det

År 1916 köpte Stockholms Rederi AB Svea varvet, som då fick namnet AB Finnboda Varf. Under 1920-talet byggdes en andra stapelbädd nedanför Finnbodaberget, och i slutet av 1920-talet kom maskinverkstaden, så att varvet kunde tillverka egna ångmaskiner. Det första nybygget med en ångmaskin tillverkad på Finnboda var Götakanalångaren Diana, som levererades 1931.

Efter ett beslut om upprustning 1936 växte varvet igen, och under den perioden arbetade som mest fler än 550 man där, det största antalet sedan pansarbåtstiden. Under andra världskriget fortsatte moderniseringen. År 1942 uppfördes marketenteriet Markan, och de anställda fick omklädningsrum, tvätt- och duschrum och tre matsalar: en för arbetarna, en för de högre och en för de lägre tjänstemännen. Svetshallen och spantverkstaden stod klara 1944. Ännu i början av 1950-talet nitades fartygen plåt för plåt ute på stapelbädden, men under det decenniet gick varvet helt över till svetsning och byggde skroven av stora sektioner som tillverkades inomhus.

Varvet lades ner 1991 och blev bostäder

År 1970 sålde Svea varvet till Salénrederierna, som byggde om verkstäderna och lade en ny svetshall vid Finnbergstunnelns mynning mot Kvarnholmen. Redan 1973 hamnade varvet i ekonomisk kris, och 1977 tog det statliga Svenska Varv över och gjorde Finnboda till dotterbolag till Götaverken. Sommaren 1981 sjösattes det sista fartyget som varvet byggt självt, Nordic Link. Efter det var Finnboda ett av landets största reparationsvarv, tills all varvsverksamhet upphörde 1991.

Under åren som följde användes de tomma hallarna för evenemang, bland annat av rejvklubben Docklands, som höll till i en svetshall fram till 2002. Omvandlingen till bostäder började på allvar 1998, när Nacka kommun inledde planarbetet. Planen byggde på Nyréns Arkitektkontors förslag, som vann HSB:s arkitekttävling 1997, och de första husen byggdes 2006. Bostadsområdet har tagit till vara flera av de anläggningar som gav varvet dess karaktär.

Den som vill gå genom varvsområdet till fots följer Finnboda varvsväg från Kvarnholmsvägen, en sträcka som ingår i promenaderna västerut från Kvarnholmen. Pendelbåten lägger till vid bryggan i Finnboda hamn, en av vägarna till och från Kvarnholmen. Grannhalvöns egen industrihistoria, med kvarnar i stället för fartyg, finns i Kvarnholmens historia och i industriarkitekturen på Kvarnholmen.

Senast faktagranskad: 9 november 2026